Dopdräkt

Min dotter Signe är nu 5 månader och det var dags för att fira hennes ankomst på något sätt. Vi ville inte döpa henne, utan hade en stor namngivningsfest för henne. Men, inte kan en moder i Blekingelivet missa tillfället att få sy henne en traditionell dopdräkt?!

Jag började med mössan, och utgick från denna lilla dopmössa som finns i Blekinge museums samlingar:

Mössan jag har valt att utgå ifrån är en huva för flicka. I landskapen som tillhörde det gamla Danmark kallades flickmössorna för huvor, medan de i resten av Sverige kallades för hätta. En flickmössa har ett mittstycke och två sidostycken, medan pojkmössorna är sydda av flera kilar som möts mitt bak på huvudet. 

Originalmössan är verkligen otroligt liten, vilket beror på att barn döptes mycket tidigare i livet på 1700-1800-talet. Oftast var de bara någon eller ett par dagar gamla. Enligt folktro fick man inte ta emot främmande besökare i huset så länge där fanns ett odöpt barn. Man vakade över barnet varenda sekund och höll ofta en eld brinnande för barnet. Eftersom skyddsåtgärderna för det odöpta barnet var betungande så bad allmogen ofta om ett så tidigt dop som möjligt. I Öllers uppteckningar från Jämshög i Blekinge beskrivs år 1800: »Det är förunderligt, att de späda bar­nen kunna så fördraga den skarpaste köld, då de oftast i de strängaste vint­rar föras hela 2 å 3 milen av kvinnan som bär det ridande till kyrkan. Hon har det likväl då insvept i den övre kjorteln, som uppskörtad bindes om­kring livet.» I en stadga från 1600-talet föreskrivs att dopdräkten ska vara allvarsam, men de smyckades ändå rikt över hela landet, enligt barockens ideal. Fram till en bit in på 1900-talet lindades spädbarnen och till dopet användes en doppåse, som dekorerades rikt med sidenband, pappersblommor, spetsar, tygbitar och pärlor. De hade också något blankt på sig för att skydda barnet mot onda andar. Själva påsen är ofta sydd i siden och det finns exempel på att de sytts av delar av moderns bruddräkt. I blekinge finns bevarade doppåsar som uppenbart är sydda av en brudlist.

Doppåsarna är således tillverkade för ett nyfött och lindat barn. Därmed är de ofta väldigt små, liksom dopmössorna. Uppåt landet var påsarna ofta långa, men här i södra delarna var påsarna oftast inte så mycket längre än barnet. Dessa omständigheter gör att det inte är helt enkelt att sy en kopia till dagens barn, åtminstone var inte jag så sugen på att varken linda mitt barn eller ställa till med dop några dagar efter förlossningen. Plaggen krävde därför vissa modifieringar. Mössan som jag ville sy var hård som klassisk bindmössa, vilket inte såg så vidare skönt ut för ett litet mjukt bebishuvud. Den verkade också vara vadderad med något, så jag använde ett kardflor ull för att få till det stoppade utseendet. Jag kunde inte se några spår av band att knyta fast mössan med, men det kändes nödvändigt att ha sådana för att få mössan att sitta kvar. Bebishuvuden växer fort, så när det väl var dags för namngivning var mössan på gränsen till för liten, men det fick gå ändå. Jag hade inget blått sidentyg, så det fick bli rosa. Det randiga tyget på sidorna är ett brett randigt band jag hade, som fått skarvas på mitten för att täcka hela sidstycket. Även mittpartiet fick en skarv för att den lilla bit tyg jag hade skulle räcka.

Doppåsen jag valde att utgå ifrån var visserligen inte pytteliten, och den var kvadratisk, inte strutformad som många andra. Men den var ändå för liten för min knappt 5 månader gamla bebis, och hon skulle ha protesterat högljutt mot att få hela kroppen inklusive armarna instoppade i en trång påse. Jag modifierade därför modellen med sprund i sidorna upptill för att sticka ut armarna genom dessa. Allt material jag använda är sådant jag hade hemma, både för att göra processen enkel och snabb och för att jag tänker att det var så det gick till förr, i större utsträckning än idag; "man tager vad man haver". Så tyg som blev över när jag sydde min brudklänning blev basen till påsen, band, knappar och spetsar som genom åren fyndats på diverse loppisar och konkursande sybehörsaffärer, en liten bit mörkrosa sidentyg jag fick i present av Lina för 15 år sedan, och tryckta bomullstyger som också är gamla loppisfynd, blev det material jag använde. Allt syddes för hand med loppisfyndat sysilke.

Doppåsen jag utgick ifrån finns också den hos Blekinge Museum och är troligen från 1840-talet. Den kommer från Buggamåla i Nävragöl nordväst om Karlskrona.

Utifrån det material jag hade tillgång till inspirerades jag av form och färg hos originalpåsen. Resultatet blev en riktig gräddbakelse till skapelse, som var väldigt rolig att sy. Tack vare ärmhålen godtog dottern också att ha den på sig. Den stora ryschpyschiga rosetten slet hon dock bort efter en stund. 

/Lisa