Dräktskicket i Blekinge vintertid

Av Kerstin

Jag tycker att det är intressant att tänka och se i bilder, hur man kan ha varit klädd i dräkt. Därför vill jag gärna försöka klä mig så som meddelare lämnat uppgifter om och som dräktforskningen kommit fram till. Det är spännande att få se det i sin helhet, ungefär som att få se en karta över ett nytt område och försöka orientera sig efter det. Jag får allt mycket klarare efter ett tag och jag tror även att jag genom att klä upp mig kan förmedla en bättre bild av hur det troligen kan ha sett ut.

Det som finns bevarat på museerna är mestadels högtidskläder som använts sparsamt. Dessa är sällan äldre än 1800-talet, endast några detaljer som lister, kappkragar och vantar är tillverkade på 1700-talet. Denna källa berör knappast den fattigaste delen av befolkningen och inte heller vardags- eller arbetskläderna. 

Men det finns en källa som jag tycker är intressant och det är de uppgiftslämnare, meddelare av personliga minnen och historier, som intervjuats under 1920-tal av Sigfrid Svensson för Blekinge museum, men det finns även uppteckningar på Folklivsarkivet i Lund och på Nordiska museet.

Dessa har jag läst och denna gång har jag fokuserat på hur de dräktklädda kvinnfolken såg ut vintertid.

Ingrid Andersson från Viö i Rödeby återberättar sin farmors berättelser om dräkten i Östra härad. 

"Kvinnlig dräkt i vardag bestod av hemgjort tyg av ylle eller linneväv som de själva tillverkade med flitiga händer [...] ej heller fanns några fabriker som tillverkade några tyger, men siden fanns att köpa som kom från utlandet till ett oerhört högt pris, som inte hälften av befolkningen kunde betala. Även kläde fanns, men till högt pris, så många gånger hände att klädeströjan fick bli en bolagströja, den var alltför dyrbar för en enskild person."

Jag har här tänkt mig att få till en helgdagsdräkt för den som inte hade råd att köpa de dyra tygerna av siden. Förutom den svarta klädeströjan har jag en hemvävd lila verkenskjol och ett hemvävt rosengångsförkläde. Kjolen är utan sidenband, för att jag helt enkelt inte har sytt dit det. Särken är enkel med en fastsydd krage i linne och på huvudet har jag en rutig huvudduk som var mycket vanlig att bäras. Under huvudduken har jag en spethätta som håller ut formen. Egentligen borde jag ha haft en sidensjal om halsen också.

Anna Hallenberg på Hallarna i Jämjöslätt berättar att "så var det helgdagsdräkten som var något enklare. På huvudet, rutig näsduk, rörandigt förkläde och kjol av enklare tyg." Och Elin Andersson från Torhamn berätta så här: "Kvinnorna, både gamla och unga, voro på vintern klädda i verkenskjol (grön eller blå), skjörtetröja (av kläde) samt silkeschalett om halsen."

Vidare berättar Elin Andersson att "Huvudbonaden var en duk, vilken knöts om huvudet ned under hakan samt sedan i kors över ryggen." Förmodligen har hon blandat ihop huvudduk, som knöts under hakan, och filtschalen som lagts över huvudduken, fram över bröstet och knuten bak i ryggen.

Jag hade ingen bättre filtschal en denna blårutiga tjocka yllefilt, men varmt och gosigt blev det och den räckte runt överkroppen.

Anna Hallenberg, berättar även att "kjolen veks så försiktigt upp då de voro hemma för att de ej skulle slarva med den. Det gjorde inget ty under bars en bra kjol med dito förklä. Då de kommo nära kyrkan stannade de och pyntade sig, släppte ned kjolen o.s.v."

Vidare ville jag även sätta på mig en så grann högtidsdräkt som jag skulle kunna åstadkomma av det förråd jag har. Jag tog allt det det finaste: kjol i röd ylledamast med brett sidenband, sidenförkläde, den svarta tröjan igen, sidensjal om halsen, lös krage med engelskt vitbroderi och knypplade spetsar, huvudduk av sockerduk med knypplade spetsar, halslås i silver och ett pengakors i kedja om halsen, ett par broderade, pälsfodrade svarta vantar. Det som inte syns är den röda, rikt broderade, luvtallriken under huvudduken, och likaså broderade löslomman under förklädet och två kjolar med tillhörande förkläde under den yttersta. Som yttersjal har jag den fina tryckta yllesjalen som ska likna de dyrbara persiska vävda yllesjalarna.

Det som berättas om högtidsdräkten är mycket, men nu var det just vintertid som jag ville fokusera på.

Att bära den högröda ylledamastkjolen gjordes kanske bara av bruden på bröllopsdagen. I berättelserna framgår det mestadels att högtidskjolen eller kjolen som bars om söndagarna var av blå eller grön verken och att bruden bar den röda kjolen. En berättare säger att det skulle bytas kläder varje dag så länge bröllopet stod. Bruden skulle andra bröllopsdagen byta ut kronan mot en ungmorshätta eller luva, som är en mössa med träskiva i. Detta för att få en vacker form på huvudduken. Den röda luvan lyste igenom den tunna, skira duken som blev skär i färgen. 

När kjolen förvarades i kistan skulle den läggas i veck. Irma Thomasson berättar att "när kjolen inte användes bundos band om kjolen på två ställen för att vecken skulle hålla sig."

Det finaste av förklädena var "triumfant", som var ett sidenförkläde och som skulle vara så brett att det räckte hela vägen runt. Sidenförklädet var såklart också mycket fint, men kanske att det bars tillsammans med tillhörande livstycke om sommaren. 

Ingrid Andersson berättar även om den röda löslomman: "och sen får vi inte glömma lösfickan som var av rött siden och utsydd med stjälksöm i alla färger, den var rund i fason och fastsatt i underkjolen med en stor mässingshake."

Maria Lundblad berättar om sin mormors, från Torhamn, dräkt."Silkesduken, blommig med fransar, lades kring halsen och utanpå den en stor, stor broderad krage. På huvudet bars en vit huvudduk med spets omkring och ett "sytt" hörn, om sommaren. Om vintern hade man en "pariserschal", som knöts under hakan, snibbarna voro så långa att de räckte till knäna. 

Sven Hansson berättar om kvinnodräkten i socknarna Lösen och Ramdala att "ifråga om kjolar var nog tre vad som användes både vardag och söndag."

På denna bilden försöker jag visa de tre kjolarna och förklädena jag har på mig. Underst har jag en vit underkjol i grovt linne med ett gul- och rosarandigt förkläde, sedan en lila verkenskjol med blå- och rosarandigt förkläde, och sist den röda yllekjolen med sidenförklädet.

Uppteckningarna har jag hämtat och citerat ur min mormor Ulla Liljedahls bok Folkligt dräktskick i Blekinge, utgiven 2011.

Hoppas ni har fått en trevlig och intressant lässtund.

/Kerstin