Min dräkthistoria

Av Kerstin.

När jag var liten hängde min bortgångna mammas dräktdelar i klädpåsar i garderoben och ibland när jag var nyfiken gick jag dit och öppnade klädpåsarna för att gå och känna och titta på det otroligt vackra som gömdes och bevarades därinne. Jag ville ha dem på mig. Men de vuxna sa till mig att det där är dräkter som passar för äldre ungdomar. Så jag gick och väntade på att jag skulle bli äldre ungdom så att jag kunde få prova dem, men tyvärr växte min kropp fortare än min mammas antagligen gjorde när hon var i samma ålder och jag kunde aldrig prova dräkterna. Plötsligt var de för små.

Då växte förstås en längtan och ett sug efter att få sy mig en egen dräkt som passade mig, så att jag kunde få känna hur det kändes att bära det åtsittande livet och den tunga kjolen med det vackra hemvävda förklädet. Så när jag gick sista året på gymnasiet åkte jag hem till min mormor i Kallinge över ett skollov och vävde tyget av lila verken i hennes vävstol på vinden. Jag hade aldrig vävt förut, men fick mycket beröm över hur jämnt och lagom tätt inslagen blev. Mormor lagade mat åt mig och kom upp för att titta till mig.

Sedan, vid ett annat skollov samma läsår, åkte jag igen till Kallinge för att nu sy min dräkt. Jag fick lära mig det ena efter det andra av mormor om hur det skulle sys och bäras. Hur sidensjalen skulle stoppas in under livstycket för att titta fram längst ner över förklädet i midjan. Ju längre snibbarna var som stack ut, desto finare och rikare var man. Men för den sakens skull fick inte den undre sjalsnibben bak i nacken sticka fram för då betydde det otur.

Förklädet skulle vara så långt att det täckte sidenbandet på kjolen och förklädesbandet skulle knytas i ena sidan så att ändarna blev lika långa. Tyget till förklädet fick jag köpa av en väninna till mormor och bandet vävde jag själv på mormors bandvävstol.

Nuförtiden kan jag inte ha mitt egensydda livstycke längre, men däremot kan jag ha vissa av min mammas dräktdelar och det ger mig större variationsmöjlighet. Jag tycker det är roligt att få ändra på någon detalj från gång till gång, som tex förkläde, krage, livstycke eller kjol. Det ger dräkten en större frihet och blir inte en statiskt utformad uniform. Jag får ofta frågan om den dräkt jag har på mig är "Blekingedräkten", som vore den i bestämd form. Då brukar jag svara att det finns många dräktdelar bevarade från Blekinge och det ger en stor variationsrikedom i utseendet.

När jag klär mig i dräkt brukar jag tänka på i vilket sammanhang jag ska bära dräkten. Är det på bröllop, då tar jag på mig det finaste från högtidsdräkten. Är det midsommar tänker jag mer helgdag och då blir det hemvävt i kjol och förkläde.