Vilka är vi?

Av Kerstin

Jag heter Kerstin Nordlinder Arlid och bor i en liten by i Stjärnorp utanför Linköping sedan 11 år.

Jag är född och uppvuxen i Vällingby i Stockholm i en folkmusik
familj. Mina föräldrar träffades genom folkmusiken och hela min uppväxt har präglats av folkmusik, spelmansstämmor, folkdans och folkdräkter. Allt har varit helt naturligt för mig, men jag har alltid undrat varför ingen annan av mina kompisar älskar det lika mycket som jag... Tur att jag har en stor släkt där alla har förstått och delat vårt intresse för den fina folkkonsten.

Min relation till just folkdräkter från Blekinge har jag från min mormor, Ulla Liljedahl. Hon var dräktråd i Blekinge fram tills hon gick bort 2015. För mig har det blivit som ett arv som jag får vårda, visa upp och berätta om. Min mamma, Eva Nordlinder, skrev en del uppsatser om blekingedräkter och gjorde framförallt mycket nerdykningar i bouppteckningar för att studera vad för slags dräktdelar som fanns, jämföra med olika socknar i Blekinge och även jämföra med vad för delar som finns bevarade i olika arkiv. Hon jobbade som mönsterupptecknare på Nordiska museet och gjorde ett stort jobb med att rita upp dräktdelar som de har bevarade i deras arkiv. Hennes liv blev tyvärr kort då hon dog i en bilolycka 33 år gammal, när jag endast var 1,5 år. Kanske är det på grund av nyfikenheten av hennes stora intresse som jag har blivit så förtjust i folkdräkter.

När jag var 16 år åkte jag hem till min mormor i Kallinge på skolloven och vävde tyget och sydde min första egna dräkt. En helgdagsdräkt i lila verken. Det blev en stor upptäckt av hur roligt och intressant det verkligen är med folkdräkter och sömnad.

Jag träffade Lina när jag gick på Sätergläntan 2003-2004. Jag gick första året på kursen Sömnad - folkligt mode och hon gick andra året. Även där träffade jag Lisa, som hade gått samma kurs året innan mig. Sedan den kursen har jag alltid velat bli folkdräktssömmerska och jag tror att jag är på god väg att bli det. Jag syr dräktdelar på beställning, men hittills har det blivit mest till Skedevidräkten i Östergötland.

Efter Sätergläntan bestämde jag mig för att bli slöjdlärare och flyttade till Linköping för att studera till lärare. Här träffade jag min man och här har jag blivit kvar. Tillsammans har vi tre barn som också tycker det är väldigt fint med folkdräkter, folkmusik och slöjd.

Samtidigt som jag älskar att se folkdräkter i sin helhet med huvudbonad och allt som hör till (7 veck i kluten, sidensjalens snibbar som ska sticka fram över förklädet under livstycket, de hårt stärkta kragarna och manschetterna osv.) så tycker jag att folkdräktsbärandet måste få vara friare för att orka leva kvar. Jag vill att det ska kännas kul och fritt att få sätta på sig ett livstycke utanpå en modern trikåtröja och ett par jeans. Strunta i att man inte får tag i röda strumpor (som det ska vara till just den eller den dräkten), det gör ju inget för det är ändå sommar och inte slet man ju strumpor på sommaren heller förr. Ibland blir jag ledsen över alla förutfattade meningar som finns om hur vissa dräkter ska se ut. Det är bara att titta in i ett arkiv i Blekinge och titta på mångfalden av alla olika dräktdelar som finns till den så kallade "Blekingedräkten". Vi vet att det finns så många varianter och ändå ska vi bestämma oss för att Blekingedräkten ska se ut på precis det här sättet. Jag hoppas att vi kan reda ut lite utav detta på den här bloggen.